Släktforskning
Noteringar
Träffar 1,401 till 1,450 av 5,687
| # | Noteringar | Länkad till |
|---|---|---|
| 1401 | Erbin der Hinnenburg | von Brakel, Alheid (I11554)
|
| 1402 | Erbin Grimoalds, als Witwe Nonne in Nivelles (Gründung ihrer Mutter), dann Gründerin und erste Äbtissin des Klosters Andenne 691, für das sie Nonnen aus Nivelles berief und mit Geräten von dort ausstattete., Heilige | von Heristal, Begga (I12163)
|
| 1403 | Erbin von Ammensleben und der Grafschaft Grieben | von Ammensleben, Amulrada (I11736)
|
| 1404 | Erbin von Beichlingen | von Wladimir, Mechthild Jaropolkowna (I11886)
|
| 1405 | Erbin von Friesland | von Northeim, Gertrud (I11958)
|
| 1406 | Erbin von Giech und Beichlingen | von Schwarzburg, Adele (I11944)
|
| 1407 | Erbin von Gleiberg | von der Wetterau, Irmtrud (I11182)
|
| 1408 | Erbin von Hahnheim und Scharhof; 764 treibende Kraft für Lorsch - stark von ihr ausgestattet | Williswint (I12125)
|
| 1409 | Erbin von Hochstaden und Wickrath | von Hostaden, Gräfin Adelheid (I11804)
|
| 1410 | Erbin von Zütphen | von Zütphen, Mathilde (I11000)
|
| 1411 | erbt Grieben | von Harbke, Eckbert (I11735)
|
| 1412 | Erhållit nöddop | Strid, Alfrida Albertina (I14599)
|
| 1413 | erhält 1352 die Lehensanwartschaft auf Königswalde, 1353 Pfandbesitzer der Stadt Reppen, 1367 auf Schloß und Stadt Königswalde, 1352 Marschall des Markgrafen Ludwig d. Römers, 1354 Vogt über die Oder (Drossen - Zielenzig, 1361 Vogt des Landes Barnim und Straußberg | von Waldow, Hans (Henslin) (I11218)
|
| 1414 | Erhöll afsked vid Generalmönstringen den 22 Juni 1875. anmälan till underhåll. Tjenat utmärkt väl. | Andersson Skog, Johannes (I308)
|
| 1415 | Ericsdotter, Cathrina (Ca. 1690-1771) Familie Ægtefæller/børn: Pehrsson, Kjell Kjellson, Pär+ Kjellsdotter, Cecilia Kjellsdotter, Anna Kjellsdotter, Elina Kjellson, Eric+ Kjellsdotter, Märtha+ Kjellson, Lars+ Ericsdotter, Cathrina Født: Ca. 1690 Ægteskab: Pehrsson, Kjell i Ukendt kirke Død: 1771, Stiby, Blekinge, Sverige i en alder af ca. 81 år Begravet: 14 Jul. 1771, Mjällby Kyrka i Sverige Generelle notater: Døde som änka 81 år orsak bröstsjuka. Cathrina blev gift med Kjell Pehrsson i Ukendt kirke. (Kjell Pehrsson blev født cirka 1685, døde den 25 Aug. 1751 i Stiby, Blekinge, Sverige og blev begravet den 25 Aug. 1751 i Mjällby Kyrka i Sverige.) Begivenheder i deres ægteskab: 1. En samtids historie. Brott och Straff! "Bent Thruidzön skulle till Sverige gå och fann den stig som till Mölletofta låg ." Raderna är hämtade ur en visa från år 1560 som berättar om ett fasansfullt massmord på nästan en hel familj. I Mölletofta by i Östra Ljungby socken förberedde man sig inför påskhögtiden. Det fanns mycket att bestyra. Man skulle hugga ved till brödbaket, ölbrygden skulle övervakas och vatten skulle bäras. Därför blev säkert Peder Jensön och hans hustru Kierstene glada, när Bent Thruidzön erbjöd dem sin hjälp. Bent var på vandring mot Svenska gränsen och det var naturligt att man då lönade honom med mat och husrum – en tjänst betalades med annan. Vettvillingsdådet! Efter kvällsvarden bäddades det åt Bent i en bänk i stugan. I andra änden av bänken lade sig husbonden själv, för han ämnade snart stiga upp igen och se efter att ölet jäste som det skulle. Ölbrygden blev aldrig kontrollerad. När Bent Thruidzön förvissat sig om att alla i hushållet sov tungt, smög han sig fram till Peder och slog honom i pannan med en yxa. I mörkret tände han sedan ett ljus, tog gårdens lykta och gick till förstugekammaren, där Kierstene och hennes 12-åriga dotter låg. Då Kierstene såg det flackande ljuset, ropade hon på sin man men fick inget svar. Hon steg upp och gick mot dörren, där hon mötte sin baneman. Bent Thruidzön svingade yxan och högg ett djupt sår i Kierstenes ena sida. Hon blödde ymnigt, men lyckades kalla på sin äldste son som kom springande i bara nattskjortan. De två männen kämpade länge och kanske hade sonen fått övertaget, om hans yngre bror hade kommit till hans hjälp. Men när denne hörde skriken blev han rädd och skyndade att låsa dörren om sig. Under tiden hade kierstene lyckats varna sin 14-årige son Thruit. Han hade sin sovplats bakom ugnen och gömde sig nu snabbt under dynorna där och låg alldeles stilla. Kampen mellan mördaren och den äldste sonen fortsatte. Ynglingen slogs mycket tappert men föll till slut ihop på golvet, och mördaren högg då först av hans ena arm och sedan ett ben. Dottern i familjen försökte smita upp till sin bror bakom ugnen, men blev upphunnen och ihjälhuggen tillsammans med sin Mor. Bent Thruidzön vansinnesgärning var dock ännu inte fullbordad. Genom den låsta dörren till kammaren försökte han övertala den förtvivlade mellanpojken att öppna. "Jag vågar inte" , grät pojken, "du hugger ihjäl mej" "Djävulen måtte ta mig om jag gjorde det! Jag svär att jag inte skall röra dig!" Pojken trodde honom inte och med ett par yxhugg slog mördaren av dörrens hängen och trängde sig in i kammaren. Bent lät sig inte bevekas av tårar och böner utan högg ihjäl även sitt femte offer. Med en värja undersökte han sedan om den yngste sonen Thruit fanns kvar bakom ugnen. Trots att värjan kom mycket nära, låg gossen alldeles tyst och stilla under sin dyna och klarade sig därför undan den galne mördaren. Thruit skulle aldrig komma över sin familjs fruktansvärda öde, utan "er underlig bleven", allt enligt församlingens präst. Hur gick det för Bent Thruidzön och vad fanns det för motiv till dådet? Han greps fjorton mil från Svenska gränsen, nära sjön Bolmen, efter att hästen han stulit från familjen Jensön slitit sig och blivit igenkänd av folk i trakten. Bytet i övrigt bestod av lite pengar och några silverföremål. Vid gripandet visade Bent upp ett bälte, som han hade spänt fast om en björk i skogen. När man frågade honom varför, svarade han att han hört att man inte förföljde tjuvar som lämnade något efter sig. Bent Thruidzön fördes runt till städerna i trakren och blev "nupen med tänger, sedan parterad" och slutligen steglad på backen vid Mölletofta. Han ångrade aldrig sitt brott – tvärtom. När han fick höra att flera personer hade skadats då de fallit ner från sin utsiktsplats, dit de klättrat för att se honom torteras, skrattade han och sa: "Det var ett bra skämt, det gjorde mig gott!" Så mycket mer anledning att skratta fick nog inte Bent. Stegling innebar nämligen att den avrättades kropp spikades fast på träd eller pålar efter att ha delats i fyra delar. Ofta lade man också delarna på ett hjul, dvs "stegel och hjul". Rättskipning! I gamla tider hölls tinget under bar himmel. Åldermannen och hans råd tog plats på de fyra tingsstockarna och i fyrkanten innanför framförde sedan bönderna sina klagomål och där avkunnades dom. De frågor som togs upp vid tinget kunde prövas på olika sätt. Om det fanns vittnen att höra, var dessas utsagor naturligtvis avgörande. Fanns det inga vittnen använde man istället nämnder eller edgångna män. Dessa edsgärdsmän skulle intyga att den anklagade var oskyldig till det brott han påstods ha begått och att de gick i god för honom. Ju grövre brottet var, desto fler edgångna män krävdes det. Därför var det mycket viktigt för var och en att ha ett gott anseende i samhället han levde i. Det var ju faktiskt en förutsättning för hans liv och existens. Tillhörde man t ex S:t Knuts gille borgade det för att man var en aktad man, som kunde kalla ett stort antal tingsmän om det behövdes. Det vanligaste straff som utdömdes var böter. Pengarna delades sedan mellan kungen, häradet och målsägaren. Man kunde dömas till mansbot för dråp och böterna betalades då ut till den dödes släkt. Kom man inte översens om summan, kunde den anklagade istället dömas fredlös och stöttes då ut ur gemenskapen och sin släkt. Dödsstraff tillgreps för bl a förräderi och föregicks ofta av tortyr och stympningar. Fängelsestraff var ovanligt under medeltiden och användes mest för högreståndspersoner. Avrättningsplatser plaserades ofta vid en vägkorsning eller en gräns, eftersom de var skamliga och förfärliga ställen som ingen by ville ha alltför nära. Dessutom ville man göra det svårt för den avrättades vålnad att hitta rätt och spöka för de efterlevande. Bestraffningar av alla slag var offentliga skådespel som samlade stor publik. Tanken var att det skulle avskräcka andra från att bryta mot lagen och många dömdes också till något skamstraff. Man skulle ställas ut till "spott och spe" och påhittigheten var outtömlig. På stortorget i Malmö fanns en skampåle, "kagen" eller "kåken" . Därhamnade år 1552 Carrine Niellsdotter, anklagad för att ha begått äktenskapsbrott. Egentligen kunde hon ha dömts till döden, men eftersom hon bad om nåd i Guds namn och på sina bara knän lät man nåd gå före rätt. Efter skammen vid "kagen" väntade evig förvisning från både Malmö och Köpenhamn. Vilket straff mannen fick framgår inte av rättegångsprotokollet. Systrarna Marine och Mette från Wiborg dömdes på tinget till "kagen och hudstrykning", dvs bödeln skulle piska deras ryggar blodiga vid skampålen. Deras brott? De hade stulit "kläder och annat". Vid kagen hade de sällskap av Margette Mathiasdotter, som hade stulit en gryta. Lodwig Bagardräng fick lova att aldrig mer gå till Hans Glarmästare och dricka. Glömde han sitt löfte, väntade fotjärnen på honom. Han skulle få "en black om foten". År 1643 kunde man se målaren Jesper Christensen vandra runt i staden endast iförd en trätunna. Han hade "förtörnat och förargat Gud". Och antagligen även sin hustru, genom att leva lättfärdigt med en annan kvinna. Trätunnan som Jesper bar kallades "den spanska kappan". En förmildrande omständighet för Jesper bör varit att domen föll den 7 Augusti. Skammen och sommarsolen höll honom nog varm. Frm år senare togs skolgossen Rasmus i upptuktelse, men så hade han också burit sig dumt åt. Med kniv hade han skurit sönder både hatten och tröjan för en kamrat. Narturligtvis fick Rasmus ersätta de förstörda kläderna och om han inte omelebart bättrade sig, skulle de andra barnen "hudstryka" honom. Rasmus skulle med andra ord få klasstryk. Den 16 Februari 1573 erkände Jep Nielazön att han stulit en brokig märr från en plats kallad Rådmansvången. Märren hade han sedan sålt till en bonde i Vellinge. Jep ådömdes att mista sitt ena öra, att pryglas vid kåken och att därefter för evigt lämna landet. Jep hade tur. Många hästtjuvar dömdes till döden genom hängning. Hängning var för övrigt det vanligaste dödsstraffet för män. Kvinnor hängdes inte gärna (då kunde de visa benen) utan halshöggs, brändes eller "sattes levande i jord". Det straffet fick bl a några kvinnor i Frillestad som blivit anklagade för trolldom och häxeri. "Man satte dem levande i jord med en träbalja över huvudet. Där satt de tills de kvävdes och dog". På Torups gård föddes på 1690-talet ett sådant barn som kyrkan förr kallade"oäkta" . Föräldrarna var hushållerskan Gundila Mårtensdotter och ladufogden Hans Nilsson Brock. Barnet var inte bara oäkta utan också oönskat. Därför lades det "å lönn" och modern påstod att det varit dött vid födseln. Att barnets huvud var "sönderkrossat" hade hon svårt att förklara, och därför fängslades hon och plaserades på Malmöhus i väntan på dom. Häradsrätten dömde henne "från livet", men då hon överklagade till hovrätten i Jönköping benådades hon. Tyvärr framgår det inte till vad, men en vanlig form av benådning bestod i att straffet mildrades från bål till svärd, dvs till halshuggning. Albrit Albritzön hade i alla sina dar fört ett oklanderligt leverne i sin hemby Wram. Men när han vid en resa till Köpenhamn år 1638 drabbades av den stora kärleken och trolovade sig med en kvinna där, gjorde han sitt livs stora misstag. I kärleksyran glömde han nämligen bort att han hade en hustru hemma i Wram. Han klarade livhanken, men brännmärktes av mästerman med ett glödgat järn i nacken och sändes på livstid till Bremershus, Christian IV:s tukthusanstalt i Köpenhamn. Mästermannen – ja, om en malmöitisk sådan vet vi att han år 1607 erhöll en årlig lön på 30 daler. Men då skulle han också, förutom att brännmärka och avrätta folk, hålla grisarna borta från gatorna. Avrättningar kan man väl se som samhällets hämnd på en brottsling, och hämndlystnad ger upphov till raffinerande dödstraff. Ett plågsamt sådant ådömdes en kvinna i Västra Göinge som "illa hanterat" sin man. Man satte ut henne på en liten ö kallad Tjuvön. Där fick hon stanna tills hon dog svältdöden. För att förvärra hennes hunger ytterligare hade man först hängt upp ett vetebröd utom räckhåll ovanför hennes huvud. För snapphanar och folk som hade hjälpt dem fanns bara en dom: avrättning. Här tyckte men dock inte att det räckte med stegel och hjul efter avrättningen. En snapphane skulle pinas till döds. Ofta inleddes avrättningen med rådbråkning, då den dömdes lemmar krossades av ett tungt hjul. Först därefter slogs missdådaren ihjäl och steglades. Sven Erlandsson, Inte utan anledning kallad Sven Banketröja av bönderna, var en av snapphanarnas värsta fiender. Som så många av sina kollegor hade han en egen specialmetod för att plåga och avrätta infångade snapphanar. En krönika berättar: "När de Svenske denna vinter (1678-1679) finge fatt på några snapphanar, då först pinade de dem under fötterna med glödande järn och satte dem sedan en spetsig stör in i deras ända och ut genom deras näsa. Där efter slog de dem fast vid ett träd med ett spik igenom bägge deras händer över huvudet och lät dem hänga så, tills de dog."Som tack för trogen tjänst adlades senare Sven Banketröja. Han tog sig namnet Ehrenflycht och var i några år överkrigskommissarie över Skåne, Halland och Blekinge. Källa: Ur vår danska historia - OG DET HAR NATURLIGVIS OVERHOVEDET IKKE NOGET MED VORES FAMILLIE AT GØRE. ! (næsten) Ægteskabsnotater: Der er enkelte navne uden for kirkebogen - men den skulle nu være go nok med de yngre søskende. Mangler retur læsning og kryds tjekning. | Eriksdotter, Cathrina (I3802)
|
| 1416 | Erik Gottfrid von Schedvin f 1890-02-15 Älvsered (P) Annie Eufrosyne Benbtsson f 1895-02-23 Vinberg (N) | von Schedvin, Elly Karola (I15264)
|
| 1417 | Erik Henriksson, adlad Reuter (son av Henrik Nilsson, se adliga ätten Reuter af Skälboö, Tab. 1), till Styrvalla. Först i nederländsk tjänst, sedan i svensk krigstjänst. Var 1642 major vid ett finskt regemente till fot. Adlad 1642-12-15 (introducerad 1644 under nr 314 jämte brodern Carl). Överstelöjtnant vid överste Ekeblads västgötaregemente till fot (Skaraborgs regemente) 1648-05-08. Fick 1653 i Stockholm en natt, då han låg i sin säng och sov, halsen avskuren av en bokhållare Erik Johansson. Själaringning 1653-04-08 i Storkyrkan (Storkyrkans i Sth. arkiv.) och jordfäst 1653-05-21 i Jakobs kyrka (Storkyrkans i Sth. arkiv.) samt begraven i Surteby kyrka, Älvsborgs län. Slöt, såsom barnlös, själv sin adlad ättegren. Gift med Carin Lilliehöök af Fårdala, död 1656, dotter av Knut Nilsson Lilliehöök af Fårdala, och Anna Oxehufvud, nr 102. | Henriksson Reuter, Erik (I10041)
|
| 1418 | Erskein (Esken), släkt, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15449, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2014-12-18 Biografi Erskein (Esken), tysk-svensk gren av skotska ätten Erskine (se denna). Till Pommern inkom Walter Esken eller Erskein (enligt Lange f. 1569, d. 18 febr. 1643), som blev köpman i Greifswald. Hans skotska anor i tre led uppräknas i likpredikan över sonen, den så bekante Alexander E. (se nedan), men ha icke kunnat i tillgänglig litteratur verifieras. Familjen har emellertid ägt ett >engelskt adelsbrev>, tydligen ett skotskt adelsbevis av då även i Sverige vanlig typ, vilket namnes i en handling bland C. G. Erskeins (son till Alexander, se nedan) papper. Själv namnes Walter E. i ett brev (från Alexander), dat. Stralsund 15 april 1631 (se Sondén). Med sin första hustru Anna Forast (f. 1573, d. 1621, enl. Lange), av namnet att döma skotska, hade Walter Esken troligen fem barn varav tre söner. De senare voro, utom Alexander, Walter och Georg Esken, vilka samtidigt som den förre inskrevos som studenter vid Greifswalds universitet 5 okt. 1612. Att det här rör sig om Alexanders bröder, visar, utom det i Pommern sällsynta släktnamnet, även ett annat dokument. Det finns nämligen två brev (febr. och aug. 1634) från G. Esken till Alexander, där brevskrivaren kallar denne >Mon frére> och >hr Bruder>; hans sigill visar i vapnet den erskineska stolpen (se Erskine, släkt). Georg Esken talar i brevet också om sin fänrik Robert Esken. Den sistnämnde är måhända identisk med den Robert Erskine (enligt uppgift f. i Skottland 1607, d. 30 okt. 1657 på Laholms slott), vilken 1646— 57 namnes som kapten vid Kronobergs reg:te; hans begravningsfana, som visade stolpen, har tidigare funnits i Annerstads kyrka (Schlegel & Klingspor, Hyltén-Cavallius). Walter E. d. ä. blev omgift med Katharina Engel-brecht (f. 1574, d. 1638, enl. Lange). Som brorson till Alexander E. omtalas en yngre Alexander E. (Acta, 1, s. 52), vilken i rullor namnes som svensk löjtnant 1658 och 1659. Även fanns en svensk löjtnant James Erskein 1635, väl densamme som kvartermästaren vid Alexander Gordons reg. Jacob Esken (Eschen) 1637. Jfr om andra släktmedlemmar även släktartikeln Erskine. I Pommern fortlevde medlemmar av ätten von Erskein som godsägare ännu vid 1700-talets mitt (Schlegel & Klingspor, s. 69). Walter E. d. ä:s son Alexander Erskein eller, som han till 1637 skrev sig, Esken, gick i svensk tjänst 1628, utmärkte sig som civilmilitär ämbetsman och i diplomatiska uppdrag, steg till höga värdigheter samt är även känd som samlare av böcker och arkivalier (se artikel nedan). Han erhöll svenskt adelskap 18 sept. 1643 med vapnet svart stolpe i silverfält (jfr G. Esken och Robert Erskine ovan samt Erskine, släkt). I konfirmationsbrev på adelskapet 30 sept. 1652 fick Alexander E. som vapen en kvadrerad sköld med stolpen i första fältet, varvid den latinska texten anger, att just denna vapenbild är >insignia antiqua Erskiniorum>. Alexander E. blev friherre troligen i dec. 1655 (se nedan s. 474). Om friherrevapnet heter det i Schlegel & Klingspors ättartavlor, att det är okänt, medan Klingspor i sin vapenbok såsom friherrevapen gissningsvis avbildat ett vapen lika med det av 1652. Bevarade vapensigill (Biographica: Erskine, RA) av sonen friherre C. G. E. (se nedan) och tvenne dennes systrar visa emellertid det friherrevapen, som släkten använt. Det var en kvadrerad sköld, där fälten 2, 3 och 4 äro identiska med 1652 års vapen (avbildat hos Klingspor), men där fält 1 visar ett lejon, medan den erskineska stolpen insatts i hjärtsköld. I ingendera värdigheten introducerades släkten på svenska riddarhuset, ehuru ett försök till introduktion gjordes 1664. Alexander E. hade (enligt likpredikan) sex barn i sitt andra gifte, varav två söner. Den äldre, friherre Alexander E. (d. 23 mars 1687 på Morea) var svensk överstelöjtnant och chef för en värvad bataljon 1680. Han tjänstgjorde vid ungerska armén från 1684 och deltog i de kejserliga truppernas seger 1686 vid Of en över turkarna. På E:s lott av bytet föll bl. a. fyra sköna turkinnor. En av dem, Fatima, döptes i tyska församlingen i Stockholm 7 nov. s. å. med namnen Maria Aurora efter Aurora Königsmarck, som fått henne i present, varvid A. E. stod fadder. Hon blev sedermera under namnet von Spiegel konung August den starkes älskarinna. Alexander E. fick avsked ur svensk tjänst 1686, och gick följande år i venetiansk tjänst. Hans yngre bror, friherre Carl Gustjaf E. var överstelöjtnant vid Vellingks reg. 1686— 87, slutligen fransk regementschef och stupade i slaget vid Fleurus 1690. Förmodligen har den friherrliga ätten utdött på manssidan med dessa båda bröder. Krigspresidenten Alexander E. har genom sin dotterdotter Maria Christina von Bülow, g. m. brukspatron Jean De Geer på Godegård, talrika ättlingar i Sverige. En mindre volym med C. G. Erskeins papper ingår i Erskeinska samlingen i Riksarkivet; den lilla Erskeinsamlingen (i Autograf samlingen) i K. biblioteket rör också huvudsakligen G. G. E. (bl. a. brev från hans bror Alexander E. d. y.). Ett antal brev (13 st.) till G. G. E. finnas även i Uppsala univ.-bibliotek (inköpta 1925). Författare Bengt Hildebrand. Källor och litteratur Källor: Riksregistr., Biographica, Alexander Erskeins saml., Skokloster-sanil. Fol. 74 (likpredikan över Alexander E. d. ä.), Militaria: Ansökningar och meritförteckningar, armén, E. 4:2, P. Sondéns Biografiska notiser rörande 1600-talet, 1, dens., Militära chefer, 1, RA; Personregister till rullor, KrA. — Acta pacis executionis, ed. J. G. v. Meiern, 1 (1736), s. 51 f.; Handl. rör. Sveriges historia ur utrikes arkiver samlade, (utg. av A. Fryxell, 2 (1S36), s. 251; Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll, 9, 1664 (1891). — Th. Fischer, The Scots in Germany (Edinburgh 1902) ; dens., The Scots in Sweden (ibid. 1907) ; G. Hyltén-Cavallius, Kongl. Kronobergs regementes officerskär 1623— 1896 (1897), s. 41; Th. Innes of Learney, Scots Iheraldry (Edinburgh 1934), s. 101, fig. 61; dens., The tårtans of the elans and families of Scotland, 4:e uppl. (Edinburgh 1948), s. 122; C. A. Klingspor, Sveriges ridderskaps och adels vapenbok (1886— 90) ; E. Lange, Die Greifswalder Sammlung Vitse Pomeranorum (Baltische Stu-, dien, F. 1, Erg.-bd, Greifswald 1898), s. 92; A. Lewenhaupt, Maria Aurora von Spiegel (Personhist. tidskr., 1, 189S— 99) ; B. Schlegel & C. A. Klingspor, Den ... ej å riddarhuset introducerade svenska adelns ättar-taflor (1875) ; F. TJ. Wrangel, Origines et debuts du Royal-Suédois... (1914), s. 32 (rör C. G. E.). — Meddel. av fd. arkivrådet H. Brulin. | Esken, Walter (Walterus) (I643)
|
| 1419 | Erster Graf von Autun (Comes Eduensis) wahrscheinlich verwandt mit Dietrich, Mitstifter des Klosters Prüm 728 und mit den Merowingern. Nach einigen Quellen identisch mit Natronai ben Zakkai al Makhir. | d'Autun, Comte Theoderich (I12169)
|
| 1420 | Erster Zeuge in der Gründungsurkunde für das Kloster Humbach (Montabaur) | Drutwin I. (I11496)
|
| 1421 | Erwähnt 1154/1172, 1154 nobilis, 1172/1178 Graf | von Lohra, Graf Dietrich I. (I11811)
|
| 1422 | erwähnt 1387 - 1432, Domherr zu Havelberg und Pfarrer zu Pritzwalk | von Rohr, Konrad (I13454)
|
| 1423 | erwähnt 1412 | von Warnstedt, Gertrud (I13489)
|
| 1424 | erwähnt auf Freyenstein I. | von Rohr, Alard (I13455)
|
| 1425 | erwirbt um 1279 Eckstedt als Pfandbesitz und nennt sich seitdem Vicedom von Eckestede | Vitzthum von Apolda, Bertold (I11299)
|
| 1426 | Ethelbald (Æthelbald, Æþelbald) († 22. Dezember 860) war der zweite Sohn des Bretwalda (König von England) Ethelwulf und seiner ersten Ehefrau Osburga. Als sein älterer Bruder Ethelstan 851 verstarb, wurde Ethelbald Erbe seines Vaters, den er 855 zur Abdankung zwang. Er wurde in Kingston upon Thames zum Bretwalda gekrönt. Nach dem Tod seines Vaters am 13. Januar 858 heiratete er noch im gleichen Jahr dessen Witwe, seine Stiefmutter Judith (* wohl 844, † nach 870), die Tochter des Kaisisers Karl der Kahle (Karolinger), die er aber bald wieder verstieß. Er starb bereits 860 und wurde in Sherborne in Dorset begraben. Da seine Ehe kinderlos geblieben war, wurde sein Bruder Ethelbert († 866), der bereits König von Kent, Sussex und Surrey war, sein Nachfolger als Bretwalda. | Ethelbald König von Wessex (I11367)
|
| 1427 | Ethelwulf (Æthelwulf) (* um 800; † 13. Januar 858) war König von Wessex von 839 bis 858. Er war der Sohn von König Egbert III. (der Große) und seiner Ehefrau Redburga, wahrscheinlich eine Schwägerin von Karl dem Großen. Ethelwulf war zuerst Möch zu Winchester und folgte seinem Vater 839 auf dem Thron. In seiner Regierungszeit fiel auch die zunehmenden Wikingereinfälle und deren Ansiedlung an den Küsten Englands. 851 besiegte er den Dänenhäuptling Rorik (späteren Großfürst von Kiew) bei Ockley. Ethelwulf knüpfte an die militärischen Erfolge seines Vaters an - er vertrieb den König von Kent und schloss Sussex, Essex und East-Anglia an Wessex an. | Ethelwulf King of England (I11302)
|
| 1428 | Ett fredsavtal sluts med de danska kungarna Halvdan och Sigfrid. | König Ludwig II. der Deutsche (I12182)
|
| 1429 | Ett kontrakt skrivs där Augustinus yngsta syster Carolina tillsammans med sin man Carl Lindholm övertar Lindsbo. Det godkänns vid tinget i Lenhovda 1874-01-20. Redan 1864-12-05 hade Christina Anjou testamenterat sin del till dem. | Holmström, Augustinus (I26)
|
| 1430 | Ett skrivfel har kommit in i husförhören. | Petersdotter, Anna Lovisa (I14438)
|
| 1431 | Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte. | Levande (I18943)
|
| 1432 | Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte. | Levande (I18915)
|
| 1433 | Evangelische Kirche Sankt Gertrud Lübeck | Familj: Knut Hildor Elmén / Emma Anna Kuhsen (F2762)
|
| 1434 | Eventuell eine Verwechslung mit Heilwise von Friaul, verheiratet mit Hucbald von Ostrevant | von Friaul, Heilwig (I10842)
|
| 1435 | Eventuell irrt von Damm bei dieser Abstammung, da es eine Mathilde von Northeim als Ehefrau des Wilhelm von Luxemburg gibt, die dieselben Eltern hat | von Northeim, Mechtild (I11587)
|
| 1436 | eventuell ist sie auch die Tochter von Johann II. von Adensen | von Adenoys, Adelheid (I11921)
|
| 1437 | Eventuell verwechselt mit Ihrer Nichte Eve d'Auxerre, Tochter ihrer Schwester Adelheid | de Tours, Bertha (I12189)
|
| 1438 | Eventuellt född 1794-05-24 Rommele AI:1 (1772-1835) Bild 283 / sid 11 Båtsman | Johansson, Anders (I4252)
|
| 1439 | Examen vid Semin 4/6 1868 Ordinarie Folksolelärare 6/6 1869 Klockare 1872 | Rydén, Magnus August (I1128)
|
| 1440 | Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte. | Levande (I3204)
|
| 1441 | Examen: Lacrosse High School, Lacrosse, Washington, USA | Holmes, Florence C. (I3079)
|
| 1442 | f Johansson | Spångberg, Jonas (I10270)
|
| 1443 | f Magnusson | Åberg, Lars (I10409)
|
| 1444 | F. i Ukna 1671; fad. M. Colupantus, kyrkoherde i Odensvi. Fil. doktor 1700. V. notarie i Svea hofr. 03; sekreterare vid Sjötullsdirektionen i Stockholm 08. D. 1732. Antogs 1696 af akad. konsist. till musikstipendiat med 120 daler kmt årligen. | Retzelius, Olaus Magni (I2461)
|
| 1445 | F.d. Gratialist. Född i Svinhult socken 1761 af soldaten Nils Telander och dess hustru Cathrina Larsdotter. Varit soldat och bevistat fälttågen 1788 och 1789, då han blev fången af Ryssarne men åter försatt i frihet, samt fälttågen i Pommern, Tyskland och Norige. Efterlemnar enkan Stina Månsdotter, med hvilken han avlat 10 söner, af hvilka fem honom öfverlefva. | Fyhr, Carl (I2894)
|
| 1446 | F.d. husar | Malmqvist, Nils Magnus (I225)
|
| 1447 | f.d. Husar nu gratialist och hemmansbrukare i Skogsäng. Född i Mörteryd Björkö 1781 5/1. Fader Sold Ratz 1802 Dragon för Söraby. Afsked 1839. Gift 1805 med Pig. Cathrina Zachrisdotter. Haft 3 söner och 4 döttrar, af hvilka senare 1 dött. | Zaar, Jonas (I10230)
|
| 1448 | Faddrar Carl Månsson och hans hustru Cajsa Lisa Peterdotter i Tigerstad | Andersson, Nils Fredrik (I316)
|
| 1449 | Faddrar Israel Helander i Näshult Dr. Nils P. Jonsson ibm Pig. Wendela Persdotter ibm | Magnidotter, Christina Sophia (I3912)
|
| 1450 | Faddrar Nils Nilsson Hu Maja Lisa Jonsdotter i Tranebo Dr. Gustaf Fredric Magnusson i Hultenäs pigan Stina Maria Petersdotter i Tigerstad | Petersdotter, Lovisa Eugenia (I3910)
|