Släktforskning
Noteringar
Träffar 2,751 till 2,800 av 5,687
| # | Noteringar | Länkad till |
|---|---|---|
| 2751 | Osäker, finns inte i fb | Bryngelsson Qvist, Anders (I4355)
|
| 2752 | Osäker, fr. hfl | Andersdotter, Stina Sofia (I4189)
|
| 2753 | Osäkert | Håkansdotter, Karin (I4173)
|
| 2754 | Osäkert datum. Kan inte ses tydligt i hfl och finns inte i db. | Jönsdotter, Gunnel (I4924)
|
| 2755 | Osäkert, finns inte i fb för Vankiva | Gullander, Magnus (I16371)
|
| 2756 | Ösjöfors pappersbruk Bruket uppfördes år 1777 av trumslagaren och bonden Lars Dristig. På 1780-talet flyttade familjen Dristig in i den nyuppförda mangårdsbyggnaden, som fortfarande finns kvar. Bruket drevs av familjen Dristig fram till 1844 då pappersmästaren Anders Bergholm med familj tog över och fortsatte i tre generationer. En ny fabriksbyggnad uppfördes omkring 1850. I Ösjöfors tillverkades papper av lump och man producerade bara enkla papperssorter som kardus, bokbindar- och förhydningspapp. Papperstillverkningen var kommersiell och utfördes med ursprungliga redskap fram till 1926. De sista åren producerades endast två ton papper per år. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96sj%C3%B6fors_handpappersbruk | Dristig, Lars Larsson (I9503)
|
| 2757 | Oskarshamn Kalmar Sverige | Jaensson, Jonas (I2685)
|
| 2758 | Östgötars minne: 3940. Johan Magnus Östergren. F. i Söderköping 1773 19/11; fad. Per, handlande o. stadskassör. Prv. 98. Kommin. i S:t Johannes 1807; v. pastor 13; kommin. i Borg o. Löt 15; kyrkoherde i Sund 26. D. 1834 24/12. | Östergren, Johan Magnus (I17537)
|
| 2759 | Östra Förstaden 33 | Andersson, Jöns (I189)
|
| 2760 | Östra Förstaden 33 | Andersson, Jöns (I189)
|
| 2761 | Östra härads kompani nr 88 | Trofast Isacsson, Daniel (I2730)
|
| 2762 | Östra härads kompani nr 88 | Trofast Isacsson, Daniel (I2730)
|
| 2763 | Östra härads skvadron nr 88 | Trofast Isacsson, Daniel (I2730)
|
| 2764 | Östra härads skvadron nr 88 | Trofast Isacsson, Daniel (I2730)
|
| 2765 | Östra kyrkogården | Gustrin, Sofia Lovisa (I6877)
|
| 2766 | Otto Olson, 73-year-old native and live-long resident of this area, died Jan. 14 at the Tuality Community Hospital where he had been hospitalized for the previous 12 days. Funeral for Mr. Olson was held at the Fuiten Mortuary Chapel, Forest Grove on Friday, Jan. 16 with his pastor the Rev. John Kelly, minister of the United Church of Christ officiating. Concluding rites and vault interment were at the Forest View Cemetery. Mrs. Olson was born at Carlton, on Aug.1 1896, the son of Nels and Anna Olson. He spent all of his early life in the Carlton and Gaston area and served in the U.S. Army during World War I. He married Doris Wolf at Gaston on Sept. 5, 1923. After his marriage Mr. Olson lived for many years on a farm on Olson Road southwest of Gaston and farmed and also was well known as a sheep shearer for 35 years. After World War II he moved to his present home in Forest Grove and was engaged in logging and contracting working with heavy machinery until failing health forced his retirement. Mr. Olson was a longtime member of the Gaston Congregational Church and later of the United Church of Christ in Forest Grove. He was a charter member and Past Commander of the Laughlin-Orr post of the American Legion at Yamhill and later of Washington Post No.2 of the Legion in Forest Grove. He was also a member and junior commander of the Veterans of World War I, Barracks 2829. Surviving is his wife, Mrs. Dorris Olson, Forest Grove; a daughter, Mrs. Robert (Louise) Woolsey, Beaverton; two sons, James R. Olson, Forest Grove and Phillip D Olson, Bellevue, Wash. and 11 grandchildren. Also surviving are two brothers, Albin Olson, Cherry Grove and Emit Olson, Cornelius and a sister, Mrs. Nellie Helvie, Portland. [Forest Grove News Times, Jan 1970] | Olson, Otto (I3292)
|
| 2767 | Överstelöjtnant Ordförande i styrelsen för AB Sleipner, Stockholms Fastighetägares Renhållningsbolag Diverse ordnar: R S O, R D D O, R N S:t O O, R Pr O O 3 kl | Sallberg, Elis Gustaf Pontus (I20)
|
| 2768 | På Baron Cederströms ägor | Carlsdotter, Anna Charlotta (I34)
|
| 2769 | På besök i det gamla landet | Anderson, Erik Alfred (I315)
|
| 2770 | På flera sällen i oilka hfl står att han föddes 1800-10-05 | Berggren, Anders (I15733)
|
| 2771 | På sjöresa från Memel till Kiel under häftig storm omkommen den 24 el 25 Nov. i närheten av Bornholm jemte öfriga i besättningen å Skonerten Cecilia af Faaborg som fördes av egaren Kapten H, Jörgensen från Lyö. | Nilsson, Carl Johan August (I8700)
|
| 2772 | På socknen | Stein, Gustaf Otto (I1055)
|
| 2773 | På socknen | Gullander, Nils Larsson (I192)
|
| 2774 | På Universitetssjukhuset | Holmström, Emma Louise (I4009)
|
| 2775 | På väg till Brother Per Holmstrom, c/o L Egner, 31 St Mark P.L. New York Se även Ellis Island http://www.libertyellisfoundation.org/passenger-details/czoxMjoiMTAyNjc5MDMwMTIzIjs=/czo4OiJtYW5pZmVzdCI7 | Holmström, Anna Sofia (I930)
|
| 2776 | Palmgren har 10/7 1925 inför svenska generalkonsulatet i London gjort anmälan om önskan att åter bliva svensk medborgare (jämlikt §13 i lagen 23/5 24 angående förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap. ( Se Allm. handl. 1925) | Palmgren, Viktor (I1910)
|
| 2777 | Palmgren har 10/7 1925 inför svenska generalkonsultatet i London gjort ansökan om att åter bliva svensk medborgare (jämlikt §13 i lagen 23/5 24 angående förvisande och förlust av svenskt medborgarskap. (Se Allm. handl 1925.) | Palmgren, Viktor (I1910)
|
| 2778 | Pappersbruket heter Lindsbo (Linsbo). Augustinus äger hälften och kyrkovaktmästare Peter Magnus Svensson hälften. Augustinus brödrar Frans Gustaf och Melcher arbetar också på bruket. | Holmström, Augustinus (I26)
|
| 2779 | Parkg 3 | Sallberg, Helge Fredrik (I2080)
|
| 2780 | Parkg 3 | Sallberg, Helge Fredrik (I2080)
|
| 2781 | Patricios | Skleros, Niketas (I11082)
|
| 2782 | Patricius | Skleros, Konstantinos (I11079)
|
| 2783 | Pehrsson, Kjell (Ca. 1685-1751) Ericsdotter, Cathrina (Ca. 1690-1771) Kjellson, Eric (1725-1770) Familie Ægtefæller/børn: Escilsdotter, Nilla Ericsson, Kjell+ Ericsson, Håkan Ericsson, Ola Ericsdotter, Berta+ Ericsson, Thomas Ericsson, Pehr Ericsdotter, Chirsta Ericsdotter, Elna+ Kjellson, Eric Født: 1725, Stiby, Blekinge, Sverige Døbt: 26 Feb. 1725, Mjällby Kyrka i Sverige Ægteskab: Escilsdotter, Nilla den 9 Dec. 1750 i Mjällby Kyrka i Sverige Død: 28 Apr. 1770, Hosaby i Blekinge, Sverige i en alder af 45 år Begravet: 28 Apr. 1770, Mjällby Kyrka i Sverige Generelle notater: Far : Kjell Pehrson i Stiby Dopvittnen : Honom bar till Dopet afskedat Furidarens Thomas Trogens hustru Maria Jöns dotter ibm. Faddrar nämdeman Sven Andersson, Sune Svensson ibm. Pigan Mallphre Begivenheder i hans liv: 1. Beskæftigelse: Bonde. Eric blev gift med Nilla Escilsdotter, datter af Eskil Håkansson og Berta Jönsdotter, den 9 Dec. 1750 i Mjällby Kyrka i Sverige. (Nilla Escilsdotter blev født cirka 1723 i Stiby, Blekinge, Sverige, døde den 23 Feb. 1791 i Hosaby i Blekinge, Sverige og blev begravet den 23 Feb. 1791 i Mjällby Kyrka i Sverige.) Begivenheder i deres ægteskab: 1. En samtids historie, 1876. Et par beskrivelser af hvordan en svensker kunne se ud anno 1876. Landshövdingeämbetets efterlysningar. På begäran av kronolänsmannen O. E. Sandberg; Från orten avvikna bondsönerna Carl August Svensson och Frans Svensson från Snällebäck i Jämjö socken av detta län, vilka begått våld mot bondsönerna Adolf och August Holjersson i Kråkerum så att den senare har avlidit. Carl August Svensson är 22 år gammal, 6 fot lång av stark kroppsbyggnad med ljusaktigt hår, spetsig näsa, rödbrusigt ansikte och tunt skägg på kinderna samt något skevbent. Frans Svensson är 18 år gammal, av stark kroppsbyggnad, 5 fot 5 tum lång med något mörkaktigt hår, trubbig näsa och fetlagt ansikte. 1876-06-06 Landshövdingeämbetets efterlysningar. På begäran av konungens befallningshavande i Växjö; Carl Johan Magnusson och Nils Magnusson från Belganet i Öljehults socken, vilka sistlidne påskdag den 16 sistlidne april förövade hemfridsbrott hos änkan Nilla Andersdotter på Carlsro under Långasjömåla, därvid denna erhållit ett slag i huvudet, med den påföljd att hon några dagar därefter avlidit. Carl Johan Magnusson uppges vara omkring 26 år gammal, 5 fot 9 tum lång, grov till växten, ljust hår, bruna ögon, runt ansikte och stort huvud med flera ärr efter läkta sår. Nils Magnusson 19 år gammal, 5 fot 8 tum lång, långlagt ansikte, bruna skevande ögon, samt ärr efter sår såväl på hakan och kindbenet som i huvudet. 1877-05-14 Landshövdingeämbetets efterlysningar. På begäran av kronolänsmannen i Ramdala distrikt; Före detta kronoarbetskarlen Sven Brommesson, vilken misstänks ha varit vållande till hemmansägaren Peter Petersson den yngres i Långamåla död. Brommesson uppges vara 38 år gammal, 6 fot 2 tum lång, ordinär kroppsbyggnad, mörkt hår och kindskägg. 1877-11-26 Landshövdingeämbetets efterlysningar. På begäran av konungens befallningshavande i Kristianstad; Arbetskarlen Olof eller Ola Persson från Mörrum eller Asarum i Blekinge län, det antas att han skall ha ihjälslagit arbetskarlen Johan Andersson från Mörrum, vars lik, med ett större hål i huvudet, funnits liggande ute å ägorna till säteriet Hanaskog i Kristianstads län. Persson lär vara omkring 30 år gammal, medelmåttig längd, bruna eller mörka ögon, mörkt hår, rak näsa och fylligt ansikte, mörkt kindskägg. Skall samma dag som liket påträffades varit i sällskap med den avlidne men därefter lämnat sin tillfälliga bostad hos torparen Nils August Andersson i Roabada under Hanaskog och enligt uppgift begiva sig till sin moder boende i Mörrum eller Asarum. Ægteskabsnotater: De er begge af Stiby ved vielsen. | Kjellsson, Erik (I3126)
|
| 2784 | Pehrsson, Kjell (Ca. 1685-1751) Familie Ægtefæller/børn: Ericsdotter, Cathrina Kjellson, Pär+ Kjellsdotter, Cecilia Kjellsdotter, Anna Kjellsdotter, Elina Kjellson, Eric+ Kjellsdotter, Märtha+ Kjellson, Lars+ Pehrsson, Kjell Født: Ca. 1685 Ægteskab: Ericsdotter, Cathrina i Ukendt kirke Død: 25 Aug. 1751, Stiby, Blekinge, Sverige i en alder af ca. 66 år Begravet: 25 Aug. 1751, Mjällby Kyrka i Sverige Generelle notater: Misshandel i Kjell Perssons stuga, se Lister DB och Göta Hovrätt 1729. han døde af lång twinsot i en alder af 66 år. Begivenheder i hans liv: 1. Beskæftigelse: Bondemand. Kjell blev gift med Cathrina Ericsdotter i Ukendt kirke. (Cathrina Ericsdotter blev født cirka 1690, døde i 1771 i Stiby, Blekinge, Sverige og blev begravet den 14 Jul. 1771 i Mjällby Kyrka i Sverige.) Begivenheder i deres ægteskab: 1. En samtids historie. Brott och Straff! "Bent Thruidzön skulle till Sverige gå och fann den stig som till Mölletofta låg ." Raderna är hämtade ur en visa från år 1560 som berättar om ett fasansfullt massmord på nästan en hel familj. I Mölletofta by i Östra Ljungby socken förberedde man sig inför påskhögtiden. Det fanns mycket att bestyra. Man skulle hugga ved till brödbaket, ölbrygden skulle övervakas och vatten skulle bäras. Därför blev säkert Peder Jensön och hans hustru Kierstene glada, när Bent Thruidzön erbjöd dem sin hjälp. Bent var på vandring mot Svenska gränsen och det var naturligt att man då lönade honom med mat och husrum – en tjänst betalades med annan. Vettvillingsdådet! Efter kvällsvarden bäddades det åt Bent i en bänk i stugan. I andra änden av bänken lade sig husbonden själv, för han ämnade snart stiga upp igen och se efter att ölet jäste som det skulle. Ölbrygden blev aldrig kontrollerad. När Bent Thruidzön förvissat sig om att alla i hushållet sov tungt, smög han sig fram till Peder och slog honom i pannan med en yxa. I mörkret tände han sedan ett ljus, tog gårdens lykta och gick till förstugekammaren, där Kierstene och hennes 12-åriga dotter låg. Då Kierstene såg det flackande ljuset, ropade hon på sin man men fick inget svar. Hon steg upp och gick mot dörren, där hon mötte sin baneman. Bent Thruidzön svingade yxan och högg ett djupt sår i Kierstenes ena sida. Hon blödde ymnigt, men lyckades kalla på sin äldste son som kom springande i bara nattskjortan. De två männen kämpade länge och kanske hade sonen fått övertaget, om hans yngre bror hade kommit till hans hjälp. Men när denne hörde skriken blev han rädd och skyndade att låsa dörren om sig. Under tiden hade kierstene lyckats varna sin 14-årige son Thruit. Han hade sin sovplats bakom ugnen och gömde sig nu snabbt under dynorna där och låg alldeles stilla. Kampen mellan mördaren och den äldste sonen fortsatte. Ynglingen slogs mycket tappert men föll till slut ihop på golvet, och mördaren högg då först av hans ena arm och sedan ett ben. Dottern i familjen försökte smita upp till sin bror bakom ugnen, men blev upphunnen och ihjälhuggen tillsammans med sin Mor. Bent Thruidzön vansinnesgärning var dock ännu inte fullbordad. Genom den låsta dörren till kammaren försökte han övertala den förtvivlade mellanpojken att öppna. "Jag vågar inte" , grät pojken, "du hugger ihjäl mej" "Djävulen måtte ta mig om jag gjorde det! Jag svär att jag inte skall röra dig!" Pojken trodde honom inte och med ett par yxhugg slog mördaren av dörrens hängen och trängde sig in i kammaren. Bent lät sig inte bevekas av tårar och böner utan högg ihjäl även sitt femte offer. Med en värja undersökte han sedan om den yngste sonen Thruit fanns kvar bakom ugnen. Trots att värjan kom mycket nära, låg gossen alldeles tyst och stilla under sin dyna och klarade sig därför undan den galne mördaren. Thruit skulle aldrig komma över sin familjs fruktansvärda öde, utan "er underlig bleven", allt enligt församlingens präst. Hur gick det för Bent Thruidzön och vad fanns det för motiv till dådet? Han greps fjorton mil från Svenska gränsen, nära sjön Bolmen, efter att hästen han stulit från familjen Jensön slitit sig och blivit igenkänd av folk i trakten. Bytet i övrigt bestod av lite pengar och några silverföremål. Vid gripandet visade Bent upp ett bälte, som han hade spänt fast om en björk i skogen. När man frågade honom varför, svarade han att han hört att man inte förföljde tjuvar som lämnade något efter sig. Bent Thruidzön fördes runt till städerna i trakren och blev "nupen med tänger, sedan parterad" och slutligen steglad på backen vid Mölletofta. Han ångrade aldrig sitt brott – tvärtom. När han fick höra att flera personer hade skadats då de fallit ner från sin utsiktsplats, dit de klättrat för att se honom torteras, skrattade han och sa: "Det var ett bra skämt, det gjorde mig gott!" Så mycket mer anledning att skratta fick nog inte Bent. Stegling innebar nämligen att den avrättades kropp spikades fast på träd eller pålar efter att ha delats i fyra delar. Ofta lade man också delarna på ett hjul, dvs "stegel och hjul". Rättskipning! I gamla tider hölls tinget under bar himmel. Åldermannen och hans råd tog plats på de fyra tingsstockarna och i fyrkanten innanför framförde sedan bönderna sina klagomål och där avkunnades dom. De frågor som togs upp vid tinget kunde prövas på olika sätt. Om det fanns vittnen att höra, var dessas utsagor naturligtvis avgörande. Fanns det inga vittnen använde man istället nämnder eller edgångna män. Dessa edsgärdsmän skulle intyga att den anklagade var oskyldig till det brott han påstods ha begått och att de gick i god för honom. Ju grövre brottet var, desto fler edgångna män krävdes det. Därför var det mycket viktigt för var och en att ha ett gott anseende i samhället han levde i. Det var ju faktiskt en förutsättning för hans liv och existens. Tillhörde man t ex S:t Knuts gille borgade det för att man var en aktad man, som kunde kalla ett stort antal tingsmän om det behövdes. Det vanligaste straff som utdömdes var böter. Pengarna delades sedan mellan kungen, häradet och målsägaren. Man kunde dömas till mansbot för dråp och böterna betalades då ut till den dödes släkt. Kom man inte översens om summan, kunde den anklagade istället dömas fredlös och stöttes då ut ur gemenskapen och sin släkt. Dödsstraff tillgreps för bl a förräderi och föregicks ofta av tortyr och stympningar. Fängelsestraff var ovanligt under medeltiden och användes mest för högreståndspersoner. Avrättningsplatser plaserades ofta vid en vägkorsning eller en gräns, eftersom de var skamliga och förfärliga ställen som ingen by ville ha alltför nära. Dessutom ville man göra det svårt för den avrättades vålnad att hitta rätt och spöka för de efterlevande. Bestraffningar av alla slag var offentliga skådespel som samlade stor publik. Tanken var att det skulle avskräcka andra från att bryta mot lagen och många dömdes också till något skamstraff. Man skulle ställas ut till "spott och spe" och påhittigheten var outtömlig. På stortorget i Malmö fanns en skampåle, "kagen" eller "kåken" . Därhamnade år 1552 Carrine Niellsdotter, anklagad för att ha begått äktenskapsbrott. Egentligen kunde hon ha dömts till döden, men eftersom hon bad om nåd i Guds namn och på sina bara knän lät man nåd gå före rätt. Efter skammen vid "kagen" väntade evig förvisning från både Malmö och Köpenhamn. Vilket straff mannen fick framgår inte av rättegångsprotokollet. Systrarna Marine och Mette från Wiborg dömdes på tinget till "kagen och hudstrykning", dvs bödeln skulle piska deras ryggar blodiga vid skampålen. Deras brott? De hade stulit "kläder och annat". Vid kagen hade de sällskap av Margette Mathiasdotter, som hade stulit en gryta. Lodwig Bagardräng fick lova att aldrig mer gå till Hans Glarmästare och dricka. Glömde han sitt löfte, väntade fotjärnen på honom. Han skulle få "en black om foten". År 1643 kunde man se målaren Jesper Christensen vandra runt i staden endast iförd en trätunna. Han hade "förtörnat och förargat Gud". Och antagligen även sin hustru, genom att leva lättfärdigt med en annan kvinna. Trätunnan som Jesper bar kallades "den spanska kappan". En förmildrande omständighet för Jesper bör varit att domen föll den 7 Augusti. Skammen och sommarsolen höll honom nog varm. Frm år senare togs skolgossen Rasmus i upptuktelse, men så hade han också burit sig dumt åt. Med kniv hade han skurit sönder både hatten och tröjan för en kamrat. Narturligtvis fick Rasmus ersätta de förstörda kläderna och om han inte omelebart bättrade sig, skulle de andra barnen "hudstryka" honom. Rasmus skulle med andra ord få klasstryk. Den 16 Februari 1573 erkände Jep Nielazön att han stulit en brokig märr från en plats kallad Rådmansvången. Märren hade han sedan sålt till en bonde i Vellinge. Jep ådömdes att mista sitt ena öra, att pryglas vid kåken och att därefter för evigt lämna landet. Jep hade tur. Många hästtjuvar dömdes till döden genom hängning. Hängning var för övrigt det vanligaste dödsstraffet för män. Kvinnor hängdes inte gärna (då kunde de visa benen) utan halshöggs, brändes eller "sattes levande i jord". Det straffet fick bl a några kvinnor i Frillestad som blivit anklagade för trolldom och häxeri. "Man satte dem levande i jord med en träbalja över huvudet. Där satt de tills de kvävdes och dog". På Torups gård föddes på 1690-talet ett sådant barn som kyrkan förr kallade"oäkta" . Föräldrarna var hushållerskan Gundila Mårtensdotter och ladufogden Hans Nilsson Brock. Barnet var inte bara oäkta utan också oönskat. Därför lades det "å lönn" och modern påstod att det varit dött vid födseln. Att barnets huvud var "sönderkrossat" hade hon svårt att förklara, och därför fängslades hon och plaserades på Malmöhus i väntan på dom. Häradsrätten dömde henne "från livet", men då hon överklagade till hovrätten i Jönköping benådades hon. Tyvärr framgår det inte till vad, men en vanlig form av benådning bestod i att straffet mildrades från bål till svärd, dvs till halshuggning. Albrit Albritzön hade i alla sina dar fört ett oklanderligt leverne i sin hemby Wram. Men när han vid en resa till Köpenhamn år 1638 drabbades av den stora kärleken och trolovade sig med en kvinna där, gjorde han sitt livs stora misstag. I kärleksyran glömde han nämligen bort att han hade en hustru hemma i Wram. Han klarade livhanken, men brännmärktes av mästerman med ett glödgat järn i nacken och sändes på livstid till Bremershus, Christian IV:s tukthusanstalt i Köpenhamn. Mästermannen – ja, om en malmöitisk sådan vet vi att han år 1607 erhöll en årlig lön på 30 daler. Men då skulle han också, förutom att brännmärka och avrätta folk, hålla grisarna borta från gatorna. Avrättningar kan man väl se som samhällets hämnd på en brottsling, och hämndlystnad ger upphov till raffinerande dödstraff. Ett plågsamt sådant ådömdes en kvinna i Västra Göinge som "illa hanterat" sin man. Man satte ut henne på en liten ö kallad Tjuvön. Där fick hon stanna tills hon dog svältdöden. För att förvärra hennes hunger ytterligare hade man först hängt upp ett vetebröd utom räckhåll ovanför hennes huvud. För snapphanar och folk som hade hjälpt dem fanns bara en dom: avrättning. Här tyckte men dock inte att det räckte med stegel och hjul efter avrättningen. En snapphane skulle pinas till döds. Ofta inleddes avrättningen med rådbråkning, då den dömdes lemmar krossades av ett tungt hjul. Först därefter slogs missdådaren ihjäl och steglades. Sven Erlandsson, Inte utan anledning kallad Sven Banketröja av bönderna, var en av snapphanarnas värsta fiender. Som så många av sina kollegor hade han en egen specialmetod för att plåga och avrätta infångade snapphanar. En krönika berättar: "När de Svenske denna vinter (1678-1679) finge fatt på några snapphanar, då först pinade de dem under fötterna med glödande järn och satte dem sedan en spetsig stör in i deras ända och ut genom deras näsa. Där efter slog de dem fast vid ett träd med ett spik igenom bägge deras händer över huvudet och lät dem hänga så, tills de dog."Som tack för trogen tjänst adlades senare Sven Banketröja. Han tog sig namnet Ehrenflycht och var i några år överkrigskommissarie över Skåne, Halland och Blekinge. Källa: Ur vår danska historia - OG DET HAR NATURLIGVIS OVERHOVEDET IKKE NOGET MED VORES FAMILLIE AT GØRE. ! (næsten) Ægteskabsnotater: Der er enkelte navne uden for kirkebogen - men den skulle nu være go nok med de yngre søskende. Mangler retur læsning og kryds tjekning. | Persson, Kjell (I3801)
|
| 2785 | Pehrsson, Kjell (Ca. 1685-1751) Ericsdotter, Cathrina (Ca. 1690-1771) Håkansson, Eskil (Ca. 1700-1783) Jönsdotter, Berta (Ca. 1694-1754) Kjellson, Eric (1725-1770) Escilsdotter, Nilla (Ca. 1723-1791) Ericsdotter, Elna (1766-1811) Familie Ægtefæller/børn: Sevelius, Matts Mattsdotter Sevelius, Christina Mattsdotter Sevelius, Nilla+ Sevelius, Eric+ Sevelius, Elsa Sevelius Dristig, Thomas Sevelius Stiberg, Pehr+ Mattsdotter Sevelius, Berta+ Mattsdotter Sevelius, Hanna+ Mattsdotter Sevelius, Anna+ Ericsdotter, Elna Født: 1766, Hosaby i Blekinge, Sverige Døbt: 31 Okt. 1766, Mjällby Kyrka i Sverige Ægteskab: Sevelius, Matts den 15 Jan. 1790 i Mjällby Kyrka i Sverige Død: 1 Aug. 1811, Istaby, Blekinge, Sverige i en alder af 45 år Begravet: 1 Aug. 1811, Mjällby Kyrka i Sverige Generelle notater: Dopvittnen Henne frambar hustru Gunnil Lars Kiællssons frå Stiby. Faddrar Bonden Peter Benctsson dreng. Sven Pehrsson, samt Pig: Carna Pehrs dotter och Elna Olas dotter i Stiby. Elna blev gift med Matts Sevelius, søn af Axell Erick Sevelius og Elisabeth Susanna Colin, den 15 Jan. 1790 i Mjällby Kyrka i Sverige. (Matts Sevelius blev født i 1762 i Stiby, Blekinge, Sverige, døbt den 17 Mar. 1762 i Mjällby Kyrka i Sverige, døde i 1821 i Hörby, Blekinge, Sverige og blev begravet den 30 Sep. 1821 i Mjällby Kyrka i Sverige.) Begivenheder i deres ægteskab: 1. En samtids historie. AVSKEDAD! Vi har emellanåt blivit kontaktade av upprörda båtsmansättlingar som inte tycker vi skulle skriva i de militära uppgifterna i anfaderns akt att han blivit "afskedad". Detta för att man tänker enligt dagens tankesätt, då man blir avskedad om man inte skött sitt arbete på ett tillfredställande sätt. Vi ska här försöka reda ut begreppen rörande båtsmannens avsked så gott vi kan. Avskedad blev båtsmannen efter väl utförd tjänst, enligt begäran, på grund av ålder, sjukdom, skador eller för att han lyckats skaffa sig ett torp eller gårdsbruk. Det sistnämnda kallades att få Legopass och det beviljades då båtsmannen styrkt att han skulle få bättre inkomst och helst även försöka hitta en "duglig karl" i sitt eget ställe. Om båtsmannen inte skött sig väl blev han utstruken ur rullan "enligt resolution från Kongliga Committéen". Det kunde röra sig om osnygghet (slarv med uniformen, orenlighet m.m.) upprepat fylleri, benägenhet för våldsdåd, snatteri, stöld, bedrägeri till dråp och mord. Att bli utstruken var till skillnad från det vanliga avskedet vanhedrande för mannen. Ett sätt att bli utstruken var att man efter rymning, ett eller flera tillfällen blev avförd ur rullan vid årets slut, detta vanligtvis också efter resolution från Kongliga Committéen. Sammanfattningsvis kan man säga att bli avskedad var helt i sin ordning, medan att bli utstruken var vanhedrande. Fra Diginpast.se Ægteskabsnotater: Han er dräng af Stiby hun er piga af Hosaby. mjällby kyrkoarkiv c:4 1802 c:4 1811 c:3 1771 | Eriksdotter, Elna (I3765)
|
| 2786 | Pella came to the U.S. at the age of 20. estimate arrived in U.S. 1888 - married 6 years later. (nilsson.FTW,Sondra Johnson Aldegarie) Came to the USA in 1889 (Karin Holm Bjorkholm, Ancestry World TreeProject: Algot Holm) Ancestry.Com World Family Tree, Algot Holm Genealogy submitted by Karin Holm Bjorkholm (Sweden): Most of the children of this family came to the United States and used "Nelson" as their last name which I feel was the Americanized version of Nilsson. Nils is listed as "Nils Bengtsson Bjorklund". (How did hecome to use the last name of Bjorklund?) I have included their birth surname in parenthesis, followed by the Americanized "Nelson" so their roots can be found in both countries. | Nelson Bengtsdotter, Pella (I3154)
|
| 2787 | Personuppgifter Namn Emma Charlotta Wiberg Titel: Piga Födelseuppgifter: 1863-01-22 (Lerbo), Södermanlands län Status: Ogift, Ensamstående utan barn Boendeuppgifter Littera : 26.3 Gata : Kommendörsgatan,19 Fastighet : Forellen,4 Littera : O 6 1/2 Församling : Hedvig Eleonora Häftets nummer och tidsperiod : 10201 (1886-1915) Häftets sida och rad : 002 -12 Arkivrote och stadsdel : 10 (Östermalm) Inflyttningsuppgifter Inflyttad 1886-08-04 från rote 09 Utflyttningsuppgifter Utflyttad 1887-11-08 till rote 11 Övriga uppgifter Civilståndsändring : ;G;Olsson | Wiberg, Emma Charlotta (I5660)
|
| 2788 | Personuppgifter Namn Sigfrid Bruno Sallberg Titel: Provisor Födelseuppgifter: 1855-05-15 (Vimmerby stadsförs), Kalmar län Status:Ogift, Anställd utan familj Boendeuppgifter Gata : Lilla Vattugatan,18 Gata : Drottninggatan,23 Fastighet : Elefanten,6 Littera : D 11 Församling : Klara Arkivrote och stadsdel : 02 (Norrmalm) Häftets nummer och tidsperiod : 02096 (1878-1884) Häftets sida och rad : 001 -10 Inflyttningsuppgifter Inflyttad: 1878 Kvarstående från början av mantalshäftets tidsperiod Utflyttningsuppgifter Utflyttad 1881-03-04 till rote 05 Källtrogna uppgifter vid avvikelse Född: Vimmerby | Sallberg, Sigfrid Bruno (I2643)
|
| 2789 | Minst en levande person är länkad till denna notering - Detaljer visas inte. | Levande (I18917)
|
| 2790 | Peter Olson did not follow his brothers to America but left Sweden and went to Australia instead. No comprehensive data concerning this branch of the family is available. (from The Olson Family History by Mary Alice Helvie in 1973.) from Zenas Olson notebook - married and went to Australia. Possible children's names Bennet, Ingry, Pella & Peter (from nilsson.FTW, Sondra Johnson Aldegarie) emigrerade till australien 1884-06-28 (Per Olsson) | Olson, Peter (I3162)
|
| 2791 | Pfalzgreven, hertig Adolf Johans hauptman på Stegeborg; kapten; fick1672 adlig frihet på de gods han tillsammans med sin fru skulle få; anhöll 1686 om adelskap; ägare till Lästad och Hullersvik i Blädinge sn. Han sägs ha dött i Blädinge, men det finns inget i dödboken. | Vendelsson Scheibe, Johan (I1944)
|
| 2792 | Pfandherr auf Freyenstein (gek. 1350); bürgte 1350 u. 56 mit den Brüdern Alard u. Dietrich; urkdl. 1350 | von Rohr, Kune (Koneke) (I13486)
|
| 2793 | Pfandherr von Ortrand | von Ende, Ehrenfried (I11184)
|
| 2794 | Pfandherr zu Freyenstein, Lehnsherr zu Meyenburg, Markgfl. Vogt zu Kyritz, Kriegshauptmann und Regentschaftsrat, Treuhänder des Klosters Heiligengrabe, Knappe, urkundl. 1338 - 1364 | von Rohr, Alard I. (I13508)
|
| 2795 | Physician | Holmström, Carl Gustaf Fredrik (I938)
|
| 2796 | Picture of Sigrid, Carol and Elvie Married Beck | Hixson, Carol (I8788)
|
| 2797 | Piga hos Carl Adolph Sallberg tillsammans med Johanna Svensdotter Marat | Kolm, Carolina Wilhelmina (I958)
|
| 2798 | Piga i Winäs u. Wimantorp. F. 90 20/1. Svagsint, sjuklig och sedan många år Fattighjon. | Aronsdotter, Brita (I377)
|
| 2799 | Pippin wurde 714 als zweiter Sohn Karl Martells geboren. Er wurde im Kloster von Saint-Denis erzogen. Kurz vor seinem Tod 741 teilte Karl Martell sein Reich zwischen seinen Söhnen aus erster Ehe, Karlmann und Pippin, auf, wobei sich hier über Art und Durchführung die wenigen, aus späterer Zeit stammenden Quellen durchaus widersprechen. Karlmann bekam Austrien, Alemannien und Thüringen, Pippin Neustrien, Burgund und die Provence. Die beiden Brüder mussten sich sofort eines Aufstandes ihres bei der Erbfolge übergangenen Halbbruders Grifo widersetzen, der anschließend in ein Kloster gesperrt wurde. Da ihre Macht offenbar nicht gefestigt schien, setzten Karlmann und Pippin 743 erneut einen merowingischen König, Childerich III., eein, um so ihrem Amt als Hausmeier eine königliche Legitimierung zu geben. Zwischen den beiden Brüdern scheint es grundsätzlich Einvernehmen und eine erfolgreiche Kooperation gegeben zu haben, doch als Karlmann 747 seine Länder Pippin übergab und sich in die Klöster Monte Soracte und Monte Cassino zurückzog, scheint es zumindest Gerüchte gegeben zu haben, dass dieser Rückzug nicht ganz freiwillig war. Pippin lässt explizit in zeitgenössischen Quellen erwähnen, dass es allein der Entschluss seines Bruders gewesen war. Pippin übernahm somit unter Umgehung möglicher Erbrechte von Karlmanns Kindern die Regentschaft des ganzen Frankenreichs, die allerdings nicht unangefochten blieb. So musste er erneut eine Empörung Grifos unterdrücken. Bei den Alemannen hob Pippin die Herzogswürde auf, und in Bayern setzte er Odilos unmündigen Sohn Tassilo III. als Herzog, aber unter fränkischer Oberhoheit, ein. Pippin war bestrebt, nach dem Amt des Hausmeiers auch den Königstitel zu erlangen. Die faktische Macht lag schon lange bei den karolingischen Hausmeiern. Die merowingischen Könige waren nur noch dem Namen nach die Herrscher. Zur Legitimation dieser Titelübernahme bediente sich Pippin nach Darstellung der fränkischen Reichsannalen[1] des Papstes Zacharias. Pippin schickte dazu seinen wichtigsten Ratgeber, Fulrad von Saint-Denis, nach Rom zum Papst mit der Frage: Wegen der Könige in Francia, die keine Macht als Könige hätten, ob das gut sei oder nicht. Wunschgeemäß antwortete der Papst: Es ist besser, den als König zu bezeichnen, der die Macht hat, und im November 751 ließ sich Pippin durch eine Versammlung der Franken zu Soissons nach Absetzung Childerichs III., der nebst seinem Sohn Theoderich in das Kloster Prüm verwiesen wurde, zum König (Rex Francorum) ausrufen und beendete damit die Reihe der Könige aus dem Geschlecht der Merowinger. Mit der Wahl Pippins zum König begann die Königsherrschaft der Karolinger im Frankenreich. Die exakte RRolle des Papstes bei diesem Vorgang wurde später unterschiedlich verstanden; während Rom von einer Art autoritativen Aufforderung zur Krönung und damit einem päpstlichen Verfügungsrecht über das Königtum ausging, verstanden die weltlichen Großen das "Weistum" des Papstes eher als eine Art Gutachten. Ob bei der Königserhebung 751 Pippin auch gesalbt wurde, wird in der neueren Forschung diskutiert. Durch einen solchen Akt hätte Pippin eine zusätzliche Legitimierung gegenüber den Merowingern (Stichwort Königsheil), aber auch gegen Konkurrenten aus der eigenen Familie erlangen können. Welche Rolle Bonifatius bei dieser Weihe spielte, ist in der Forschung umstritten. Als der von den Langobarden bedrängte Papst Stephan II. nach Frankreich kam, um Pippin um Hilfe zu bitten (6. Februar 754 in Ponthion), ließ sich dieser am 28. Juli 754 samt seinen Söhnen Karlmann und Karl in der Basilika Saint-Denis von ihm krönen und zog darauf im Frühjahr 755 nach Italien. Aistulf, in Pavia belagert, verstand sich zu allem, brach aber nach Pippins Abzug seine Zusagen und belagerte den Papst in Rom. Pippin kehrte nun 756 zurück, zwang Aistulf zur Anerkennung der fränkischen Oberherrschaft und zur Abtretung des Exarchats von Ravenna, das Pippin dem Papst schenkte (pippinsche Schenkung), und übernahm das Patriziat über die Stadt Rom. Den Bund mit dem Papst besiegelte Pippin durch eine durchgreifende Reform der fränkischen Kirche und Unterordnung derselben unter die Autorrität des römischen Stuhls, welche er in Gemeinschaft mit Bonifatius durchführte. 753 und 757 führte er glückliche Kriege gegen die Sachsen, trieb durch die Eroberung Narbonnes die Sarazenen über die Pyrenäen, und 760-768 unternahm er wiederholtte Feldzüge gegen den Herzog Waifar von Aquitanien. Herzog Tassilo III. von Baiern konnte er 757 zur Leistung des Vasalleneides zwingen. Vor seinem Tod teilte Pippin das Reich zwischen seinen beiden Söhnen Karl (747-814) und Karlmann I. (751-771) auf. Er starb am 24. September 768 in Paris und wurde in der Basilika Saint-Denis begraben. (Quelle: Wikipedia.de) | Pippin III. der Kurze König der Franken (I12175)
|
| 2800 | Plats för död från MyHeritage. Hon var folkbokförd i Jönköpings Sofia | Nord, Ann Iréne (I19515)
|