| Noteringar |
- Pehrsson, Kjell
(Ca. 1685-1751)
Familie
Ægtefæller/børn:
Ericsdotter, Cathrina
Kjellson, Pär+
Kjellsdotter, Cecilia
Kjellsdotter, Anna
Kjellsdotter, Elina
Kjellson, Eric+
Kjellsdotter, Märtha+
Kjellson, Lars+
Pehrsson, Kjell
Født: Ca. 1685
Ægteskab: Ericsdotter, Cathrina i Ukendt kirke
Død: 25 Aug. 1751, Stiby, Blekinge, Sverige i en alder af ca. 66
år
Begravet: 25 Aug. 1751, Mjällby Kyrka i Sverige
Generelle notater:
Misshandel i Kjell Perssons stuga, se Lister DB och Göta Hovrätt
1729.
han døde af lång twinsot i en alder af 66 år.
Begivenheder i hans liv:
1. Beskæftigelse: Bondemand.
Kjell blev gift med Cathrina Ericsdotter i Ukendt kirke. (Cathrina
Ericsdotter blev født cirka 1690, døde i 1771 i Stiby, Blekinge,
Sverige og blev begravet den 14 Jul. 1771 i Mjällby Kyrka i
Sverige.)
Begivenheder i deres ægteskab:
1. En samtids historie.
Brott och Straff!
"Bent Thruidzön skulle till Sverige gå och fann den stig som till
Mölletofta låg ."
Raderna är hämtade ur en visa från år 1560 som berättar om ett
fasansfullt massmord på nästan en hel familj. I Mölletofta by i
Östra Ljungby socken förberedde man sig inför påskhögtiden.
Det fanns mycket att bestyra. Man skulle hugga ved till brödbaket,
ölbrygden skulle övervakas och vatten skulle bäras.
Därför blev säkert Peder Jensön och hans hustru Kierstene glada,
när Bent Thruidzön erbjöd dem sin hjälp. Bent var på vandring mot
Svenska gränsen och det var naturligt att man då lönade honom med
mat och husrum – en tjänst betalades med annan.
Vettvillingsdådet!
Efter kvällsvarden bäddades det åt Bent i en bänk i stugan. I
andra änden av bänken lade sig husbonden själv, för han ämnade
snart stiga upp igen och se efter att ölet jäste som det skulle.
Ölbrygden blev aldrig kontrollerad. När Bent Thruidzön förvissat
sig om att alla i hushållet sov tungt, smög han sig fram till
Peder och slog honom i pannan med en yxa.
I mörkret tände han sedan ett ljus, tog gårdens lykta och gick
till förstugekammaren, där Kierstene och hennes 12-åriga dotter
låg. Då Kierstene såg det flackande ljuset, ropade hon på sin man
men fick inget svar. Hon steg upp och gick mot dörren, där hon
mötte sin baneman.
Bent Thruidzön svingade yxan och högg ett djupt sår i Kierstenes
ena sida.
Hon blödde ymnigt, men lyckades kalla på sin äldste son som kom
springande i bara nattskjortan. De två männen kämpade länge och
kanske hade sonen fått övertaget, om hans yngre bror hade kommit
till hans hjälp.
Men när denne hörde skriken blev han rädd och skyndade att låsa
dörren om sig. Under tiden hade kierstene lyckats varna sin
14-årige son Thruit. Han hade sin sovplats bakom ugnen och gömde
sig nu snabbt under dynorna där och låg alldeles stilla.
Kampen mellan mördaren och den äldste sonen fortsatte. Ynglingen
slogs mycket tappert men föll till slut ihop på golvet, och
mördaren högg då först av hans ena arm och sedan ett ben.
Dottern i familjen försökte smita upp till sin bror bakom ugnen,
men blev upphunnen och ihjälhuggen tillsammans med sin Mor.
Bent Thruidzön vansinnesgärning var dock ännu inte fullbordad.
Genom den låsta dörren till kammaren försökte han övertala den
förtvivlade mellanpojken att öppna.
"Jag vågar inte" , grät pojken, "du hugger ihjäl mej" "Djävulen
måtte ta mig om jag gjorde det! Jag svär att jag inte skall röra
dig!"
Pojken trodde honom inte och med ett par yxhugg slog mördaren av
dörrens hängen och trängde sig in i kammaren. Bent lät sig inte
bevekas av tårar och böner utan högg ihjäl även sitt femte offer.
Med en värja undersökte han sedan om den yngste sonen Thruit fanns
kvar bakom ugnen. Trots att värjan kom mycket nära, låg gossen
alldeles tyst och stilla under sin dyna och klarade sig därför
undan den galne mördaren.
Thruit skulle aldrig komma över sin familjs fruktansvärda öde,
utan "er underlig bleven", allt enligt församlingens präst.
Hur gick det för Bent Thruidzön och vad fanns det för motiv till
dådet? Han greps fjorton mil från Svenska gränsen, nära sjön
Bolmen, efter att hästen han stulit från familjen Jensön slitit
sig och blivit igenkänd av folk i trakten.
Bytet i övrigt bestod av lite pengar och några silverföremål. Vid
gripandet visade Bent upp ett bälte, som han hade spänt fast om en
björk i skogen. När man frågade honom varför, svarade han att han
hört att man inte förföljde tjuvar som lämnade något efter sig.
Bent Thruidzön fördes runt till städerna i trakren och blev "nupen
med tänger, sedan parterad" och slutligen steglad på backen vid
Mölletofta. Han ångrade aldrig sitt brott – tvärtom.
När han fick höra att flera personer hade skadats då de fallit ner
från sin utsiktsplats, dit de klättrat för att se honom torteras,
skrattade han och sa: "Det var ett bra skämt, det gjorde mig
gott!"
Så mycket mer anledning att skratta fick nog inte Bent. Stegling
innebar nämligen att den avrättades kropp spikades fast på träd
eller pålar efter att ha delats i fyra delar. Ofta lade man också
delarna på ett hjul, dvs "stegel och hjul".
Rättskipning!
I gamla tider hölls tinget under bar himmel. Åldermannen och hans
råd tog plats på de fyra tingsstockarna och i fyrkanten innanför
framförde sedan bönderna sina klagomål och där avkunnades dom.
De frågor som togs upp vid tinget kunde prövas på olika sätt. Om
det fanns vittnen att höra, var dessas utsagor naturligtvis
avgörande. Fanns det inga vittnen använde man istället nämnder
eller edgångna män.
Dessa edsgärdsmän skulle intyga att den anklagade var oskyldig
till det brott han påstods ha begått och att de gick i god för
honom. Ju grövre brottet var, desto fler edgångna män krävdes det.
Därför var det mycket viktigt för var och en att ha ett gott
anseende i samhället han levde i. Det var ju faktiskt en
förutsättning för hans liv och existens.
Tillhörde man t ex S:t Knuts gille borgade det för att man var en
aktad man, som kunde kalla ett stort antal tingsmän om det
behövdes.
Det vanligaste straff som utdömdes var böter. Pengarna delades
sedan mellan kungen, häradet och målsägaren. Man kunde dömas till
mansbot för dråp och böterna betalades då ut till den dödes släkt.
Kom man inte översens om summan, kunde den anklagade istället
dömas fredlös och stöttes då ut ur gemenskapen och sin släkt.
Dödsstraff tillgreps för bl a förräderi och föregicks ofta av
tortyr och stympningar.
Fängelsestraff var ovanligt under medeltiden och användes mest för
högreståndspersoner. Avrättningsplatser plaserades ofta vid en
vägkorsning eller en gräns, eftersom de var skamliga och
förfärliga ställen som ingen by ville ha alltför nära.
Dessutom ville man göra det svårt för den avrättades vålnad att
hitta rätt och spöka för de efterlevande.
Bestraffningar av alla slag var offentliga skådespel som samlade
stor publik.
Tanken var att det skulle avskräcka andra från att bryta mot lagen
och många dömdes också till något skamstraff. Man skulle ställas
ut till "spott och spe" och påhittigheten var outtömlig.
På stortorget i Malmö fanns en skampåle, "kagen" eller "kåken" .
Därhamnade år 1552 Carrine Niellsdotter, anklagad för att ha
begått äktenskapsbrott. Egentligen kunde hon ha dömts till döden,
men eftersom hon bad om nåd i Guds namn och på sina bara knän lät
man nåd gå före rätt.
Efter skammen vid "kagen" väntade evig förvisning från både Malmö
och Köpenhamn. Vilket straff mannen fick framgår inte av
rättegångsprotokollet.
Systrarna Marine och Mette från Wiborg dömdes på tinget till
"kagen och hudstrykning", dvs bödeln skulle piska deras ryggar
blodiga vid skampålen. Deras brott? De hade stulit "kläder och
annat". Vid kagen hade de sällskap av Margette Mathiasdotter, som
hade stulit en gryta.
Lodwig Bagardräng fick lova att aldrig mer gå till Hans
Glarmästare och dricka. Glömde han sitt löfte, väntade fotjärnen
på honom. Han skulle få "en black om foten".
År 1643 kunde man se målaren Jesper Christensen vandra runt i
staden endast iförd en trätunna. Han hade "förtörnat och förargat
Gud". Och antagligen även sin hustru, genom att leva lättfärdigt
med en annan kvinna.
Trätunnan som Jesper bar kallades "den spanska kappan". En
förmildrande omständighet för Jesper bör varit att domen föll den
7 Augusti. Skammen och sommarsolen höll honom nog varm.
Frm år senare togs skolgossen Rasmus i upptuktelse, men så hade
han också burit sig dumt åt. Med kniv hade han skurit sönder både
hatten och tröjan för en kamrat.
Narturligtvis fick Rasmus ersätta de förstörda kläderna och om han
inte omelebart bättrade sig, skulle de andra barnen "hudstryka"
honom. Rasmus skulle med andra ord få klasstryk.
Den 16 Februari 1573 erkände Jep Nielazön att han stulit en brokig
märr från en plats kallad Rådmansvången.
Märren hade han sedan sålt till en bonde i Vellinge. Jep ådömdes
att mista sitt ena öra, att pryglas vid kåken och att därefter för
evigt lämna landet.
Jep hade tur. Många hästtjuvar dömdes till döden genom hängning.
Hängning var för övrigt det vanligaste dödsstraffet för män.
Kvinnor hängdes inte gärna (då kunde de visa benen) utan
halshöggs, brändes eller "sattes levande i jord". Det straffet
fick bl a några kvinnor i Frillestad som blivit anklagade för
trolldom och häxeri.
"Man satte dem levande i jord med en träbalja över huvudet. Där
satt de tills de kvävdes och dog".
På Torups gård föddes på 1690-talet ett sådant barn som kyrkan
förr kallade"oäkta" .
Föräldrarna var hushållerskan Gundila Mårtensdotter och ladufogden
Hans Nilsson Brock. Barnet var inte bara oäkta utan också oönskat.
Därför lades det "å lönn" och modern påstod att det varit dött vid
födseln.
Att barnets huvud var "sönderkrossat" hade hon svårt att förklara,
och därför fängslades hon och plaserades på Malmöhus i väntan på
dom. Häradsrätten dömde henne "från livet", men då hon överklagade
till hovrätten i Jönköping benådades hon.
Tyvärr framgår det inte till vad, men en vanlig form av benådning
bestod i att straffet mildrades från bål till svärd, dvs till
halshuggning.
Albrit Albritzön hade i alla sina dar fört ett oklanderligt
leverne i sin hemby Wram.
Men när han vid en resa till Köpenhamn år 1638 drabbades av den
stora kärleken och trolovade sig med en kvinna där, gjorde han
sitt livs stora misstag.
I kärleksyran glömde han nämligen bort att han hade en hustru
hemma i Wram. Han klarade livhanken, men brännmärktes av mästerman
med ett glödgat järn i nacken och sändes på livstid till
Bremershus, Christian IV:s tukthusanstalt i Köpenhamn.
Mästermannen – ja, om en malmöitisk sådan vet vi att han år
1607 erhöll en årlig lön på 30 daler.
Men då skulle han också, förutom att brännmärka och avrätta folk,
hålla grisarna borta från gatorna.
Avrättningar kan man väl se som samhällets hämnd på en brottsling,
och hämndlystnad ger upphov till raffinerande dödstraff. Ett
plågsamt sådant ådömdes en kvinna i Västra Göinge som "illa
hanterat" sin man.
Man satte ut henne på en liten ö kallad Tjuvön. Där fick hon
stanna tills hon dog svältdöden. För att förvärra hennes hunger
ytterligare hade man först hängt upp ett vetebröd utom räckhåll
ovanför hennes huvud.
För snapphanar och folk som hade hjälpt dem fanns bara en dom:
avrättning. Här tyckte men dock inte att det räckte med stegel och
hjul efter avrättningen. En snapphane skulle pinas till döds.
Ofta inleddes avrättningen med rådbråkning, då den dömdes lemmar
krossades av ett tungt hjul. Först därefter slogs missdådaren
ihjäl och steglades.
Sven Erlandsson, Inte utan anledning kallad Sven Banketröja av
bönderna, var en av snapphanarnas värsta fiender. Som så många av
sina kollegor hade han en egen specialmetod för att plåga och
avrätta infångade snapphanar.
En krönika berättar: "När de Svenske denna vinter (1678-1679)
finge fatt på några snapphanar, då först pinade de dem under
fötterna med glödande järn och satte dem sedan en spetsig stör in
i deras ända och ut genom deras näsa.
Där efter slog de dem fast vid ett träd med ett spik igenom bägge
deras händer över huvudet och lät dem hänga så, tills de dog."Som
tack för trogen tjänst adlades senare Sven Banketröja.
Han tog sig namnet Ehrenflycht och var i några år
överkrigskommissarie över Skåne, Halland och Blekinge.
Källa: Ur vår danska historia -
OG DET HAR NATURLIGVIS OVERHOVEDET IKKE NOGET MED VORES FAMILLIE
AT GØRE. ! (næsten)
Ægteskabsnotater:
Der er enkelte navne uden for kirkebogen - men den skulle nu være
go nok med de yngre søskende.
Mangler retur læsning og kryds tjekning.
|
Släktforskning
Ber 1685 - 1751 (66 år)
[1] 
